Med jämna mellanrum initierar politiker ett projekt med syfte att få arbetslösa i arbete. Dessa projekt drivs ofta av Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, och går ibland ut på att skapa jobb i form av exempelvis enklare ingångsjobb, ibland på att stötta arbetssökande i sitt jobbletande på olika sätt.

Nu har Malin Mc Glinn, som är doktor i urbana studier vid Malmö universitet, studerat dessa projekt och deras effekter. Ett av problemen hon fann var att projekten ofta utvärderades utifrån deltagarnas känslor, snarare än utifrån huruvida de faktiskt fått ett jobb eller inte. Det hon kunde se tydligast, och som blev slutsatsen av studien, var dock att projekten inte löste arbetslöshetsproblemet, utan snarare blev en del av problemet. Detta beror enligt Mc Glinn på att projekten delvis finansieras med hjälp av bidrag från EU. För att projekten ska få dessa pengar krävs att arbetslösa personer som får bidrag ingår i dem – utan sådana personer går det ju inte att få ihop ett projekt. Samtidigt är syftet med projektet att inte ha några bidragstagare; att alla de som ingår i projektet ska få arbete. Det skapar en paradox som gör att hela grunden för projekten kan ifrågasättas. Visserligen skapar projekten jobbmöjligheter, men bara för de projektledare och konsulter som driver projekten, inte för de arbetslösa.

En säkrare väg att gå för att få ett jobb är därför att vända sig till de som är experter på det, till exempel rekryteringsföretag som Placera Personal. Klicka här om du vill läsa mer om hur de kan hjälpa dig att hitta rätt jobb.