Idag består en stor del av vården av medicin. Kanske får man även träffa en psykolog eller kurator om man mår psykiskt dåligt. Annars finns piller för nästan allt. I Finland ser det lite annorlunda ut, även fast det är Sveriges grannland. Där menar man att det finns andra typer av medicin som kan göra stor, kanske större skillnad för den sjuke. Denna typ av terapi börjar dock bli lite vanligare även i Sverige och hösten 2017 startar till och med en akademisk utbildning i biblioteterapi. Den hålls i Stockholm och riktar sig till bibliotekspersonal, terapeuter och annan sjukvårdspersonal.

Biblioterapi handlar om ord och vad dessa gör med oss. Man menar att man med hjälp av att läsa om andras upplevelser, sanna eller ej, hjälper en att hitta sina egna ord. Det är en väldigt analytisk terapiform till skillnad från exempelvis dans- eller sångterapi som det pratats mycket om den senaste tiden.

Även om biblioterapi fått ett uppsving på senare år, är det en terapiform som funnits under en väldigt lång tid. Den användes till exempel mycket aktivt för att behandla traumatiserade soldater efter andra världskriget.

Tanken med biblioterapi är att den som behandlas läser en text. Men sedan är det mycket viktigt att individen får möjlighet till samtal och reflektion tillsammans med den som behandlar. En nackdel med denna form av terapi är dock att det är mycket svårt att mäta framsteg. Det innebär absolut inte att den i många fall inte gör någon skillnad. Många som provat på bibliotearpi menar att stunden de ägnat åt läsning varit ett andhål där man glömt vad som gjort ont eller känts jobbigt. De menar att när de läst en stund, eller samtalat kring en text, får de energi till att göra andra saker som de inte hade orkat annars.

Det är i denna terapiform viktigt att texten som används är skönlitterär. Man ska inte använda sig utav självhjälpsböcker och liknande, då den som behandlas ofta upplever sådan litteratur som kravfylld och jobbig.

Man tror att biblioterapi kommer att bli allt vanligare inom vården. Inte bara den privata utan även den kommunala. Många gånger tror man att behandlingen kan komplettera annan behandling, att det kan vara positivt att gå flera vägar samtidigt för att uppnå ett bättre mående hos patienten.